Hej på er!
Vilken fin stund vi delade nu ikväll. Jag är så tacksam över att få göra denna kurs med er!
Mina reflektioner efter ikväll är att jag önskar att tiden stod still oftare. Det finns så mycket intressant att prata om eller fördjupa. Det kommer kännas som en ständig utmaning.
Vi hann inte med att prata om ömsesidig respekt, men det kommer vi att återkomma till. Det är en ständigt aktuell fråga tycker jag. Hur har vi det med vårt förhållningssätt och vår kommunikation med barn? Hur skiljer den sig mot om det vore en vuxen, och varför är det så…?
Jag vill verkligen uppmuntra er att läsa i boken och reflektera kring följande:
Vilka frågor har jag om detta kapitel?
Reflektioner efter kursomgång och/eller läsning av kapitlet
Det här vill jag utveckla/träna/fördjupa.
Dela gärna dina reflektioner. Skriv i kommentar nedan om ni vill delge reflektioner med gruppen och i mail om ni vill skicka det endast till mig.
Nästa tisdag hör jag av mig med mail.
KRAM Linda
En insikt som jag fått är att jag ska lyssna inåt. Vem är JAG och att lita och tro på mig själv och vad jag tycker om ”rätt” och ”fel” och inte försöka hitta svar utifrån.
Och att jag kanske behöver sänka ribban när det gäller mina barns perfektion. Inte att de ska bli perfekta varelser, men jag har väldigt höga krav på mig själv och hur jag ska vara, och det stressar mig när det gäller barnens beteende i vissa situationer. Måste sänka ribban för barnen och inse att det löser sig själv om vi har en nära relation.
Skulle vilja ha exempel på att gå från reaktion till aktion och reagera till agera för att fullt ut förstå vad som menas.
Nu har jag hittat min dagbok och jag har läst den. Det jag känner är att jag är så glad att jag inte en 13 åring längre utan en vuxen och mamma till tre fantastiska barn. Den oro och ångest jag kände som 13 åring, att inte duga eller räcka till, det vill jag inte göra om. Nu kan jag bara göra mitt bästa för att mina barn känner sig sedda och älskade som de är. Alla verktyg för detta vill jag lära mig och jag har förstått att jag måste börja med mig själv.
En reflektion jag har tänkt på sen jag läste kapitlet var att ge barnen/ungdomarna tiden, det blir ett sätt att kommunicera, annars kan frågorna om dagen eller hur de mår uppfattas som ett förhör. Jag tog upp det med min man så nu går vi här och småskrattar åt alla ledande frågor som typ: ”Har dagen varit bra?” 🙂
Jag har varit en person som sett allt ur rätt/fel. Det innebär att jag blivit en stor domare för mig själv och det medför att jag gör våld på den planta jag själv är. Därför försöker jag nu ha ett mer avslappat förhållningssätt och skratta lite åt saker och fundera snarare än att döma. Men mönster kan sitta hårt. Därför är jag glad att jag går den här kursen så jag kan se om jag vill bryta några mönster. Det är som att ge sig själv näring, ljus och vatten.